Tove Jansson-experten Sebastian Nilsson Lindberg om boken där alla krisar
”Pappan och havet” är en märklig bok
Ibland när jag inte är helt nöjd med mig själv kan jag tänka att jag är ”ett vitt beskäftigt klot”. Det är ingenting jag kommit på själv, utan en av Muminpappans tankar i ”Pappan och havet”. Han ser Muminmamman gå omkring och i sin bitterhet över att hon – och alla andra också för den delen – verkar klara sig så utmärkt utan honom så är det just de orden han hittar.
”Pappan och havet” är nämligen inte vilken muminbok som helst, utan den bok där alla krisar – särskilt pappan, som inte trivs i Mumindalen där han inte kan bevisa sin manlighet. Han tar med sig hela familjen till en övergiven fyr på en stormpiskad ö, men krisen blir bara ännu mer uppenbar. Mamman försvinner in i en bild. Och Mumintrollet blir vän med Mårran…
Det är en märklig bok vi har att göra med. Som den åttonde av nio ursprungliga böcker kom den ut 1965, 20 år efter ”Småtrollen och den stora översvämningen”. Först 1970 kom den sista boken, ”Sent i november”, där Muminfamiljen inte finns med – vi befinner oss i Mumindalen efter att de har gett sig iväg till ön och först i slutet kan det verka som att de faktiskt kommer tillbaka, men inte ens då får vi veta säkert. Istället kan vi följa alla udda varelser som har samlats i Muminhuset och som roar sig med att vänta och bygga upp sina fantasier om en Muminfamilj som till synes har slutat att existera och som kanske aldrig var mer än fantasier. Här passar Tove Jansson på att kommentera den hysteri som växt kring hennes muminfigurer.
Mellan publiceringen av ”Pappan och havet” och ”Sent i november” kom för övrigt fyra av de tidigare böckerna ut i nya versioner. Det är ganska kul att bredvidläsa de ursprungliga och de omskrivna böckerna – vad gäller ”Muminpappans bravader”, som senare fick hetta ”Muminpappans memoarer”, finns den i inte mindre än tre versioner. Den första versionen innehåller ett fulare språk och en mer rättfram sexualitet.
Jämför vi ”Kometjakten” eller ”Kometen kommer”, som också föreligger i tre versioner, ser vi att till exempel Snusmumriken är helt förändrad. I den sista versionen från 1968 har han utmejslat sig till precis den lågmälda, visa figur vi är vana vid – men i den bok som kom ut 1946 är han en översocial ADHD-typ som springer runt och fnattar. Så nog märks det att mycket hände i muminvärlden under de 25 år som själva böckerna gavs ut.

I ”Pappan och havet” befinner vi oss långt från den kärnfamiljsidyll som brukar förknippas med Tove Jansson . Inledningen berättar om en pappa som ”kände sig onödig”, för att allt ”var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det”. Pappan försöker bli viktig genom att varna sin familj för att det kan uppkomma skogseldar, men de svarar med förvirrad nonchalans och fortsätter med sitt. Pappan försöker till och med skapa en skogseld, men inte ens då slipper han undan den kvinnliga blicken i form av Lilla My, som bara skrattar åt att han försöker förklara hur viktigt det är att undersöka hur eldar uppkommer.
När Mumintrollet berättar att de har släckt en eld störtar pappan upp ur stolen och ”på en sekund var han en pappa av väldig handlingskraft”. När han får veta att mamman redan släckt elden genom att ”skvimpa ut en skvätt i förbifarten” blir han rosenrasande. Han stirrar på den lilla brända fläcken i mossan och försöker intala familjen att den är farlig och plötslig kan börja brinna igen, så att han måste vakta den hela natten.
Pappan stör sig på att de alltid ”stilla, oavbrutet och intresserat” håller på med ”små små ting som uppfyller världen”. ”Deras värld var inrutad och privat, där fanns ingenting att tillägga”. Han trivs bara när de andra är ”vilsna och planlösa”, för det ger ”honom en känsla av att de behövde beskyddas, att de sjönk i ett djupt hav som bara han kände till”.
Vad gör en pappa som inte har någon att beskydda, i en värld utan faror? Det manliga står i kontrast till det privata – faderns liv är i världen, inte i hemmet. Därför har pappan tidigare flytt ut i världen, till hattifnattarna, men nu vill han bli behövd i sin egen familj och då finns bara en lösning: att fly till fyren. De ska flytta dit för att ”Pappa ska ta hand om oss”. Det allra viktigaste är ”att de började alldeles från början och att pappan skaffade allt och tog hand om dem och beskyddade dem”. Pappan tänker att familjen är ”liten och hjälplös”, att ”han förde den i trygghet över det väldiga havet”. Pappan njuter av att vara stor där de är små.
Men allt är inte så enkelt som Muminpappan vill. Han blir rädd för fyren, den ser ut som ”ett stort hukande djur” med het andedräkt och ögon som betraktar dem. Ändå tänker han: ”Jag erövrar fyren. Jag ger den åt min familj och säger, här ska ni bo. När ni väl är därinne kan ingenting farligt komma åt oss.” Så ska pappan öppna fyren. Och hittar inte nyckeln… När den till slut är funnen vägrar han att låta mamman hjälpa till med uppackningen: ”Nej, nej, inte du. Du ska stanna här i lugn och ro och känna att du är hemma.”

Nästa problem: fyren går inte att tända, vilket ger pappan mardrömmar så att han måste tröstas av mamman. Nu är det kris i papparollen! Familjen ber honom om hjälp med att täta det läckande taket eller rensa näten från sjögräs så att de kan fiska, men när kraven kommer orkar han inte, har inte tid – och vill hellre ägna sig åt ”stora, starka saker”. Därefter tar han familjens sista risgryn och gör ett bälte åt mamman. Lilla My säger som det är: ”Och så var det slut med risgrynsgröten!”
Krisens kulmen inleds med att mamman inte tillräckligt uppskattar en gädda som pappan fiskat upp. Sedan har hon dessutom haft mage att säga att det räcker med fisk för ett tag – och snart är hon sysselsatt med att hugga ved och låter inte pappan hindra henne. Hon har drabbats av samma tristess som gjorde att pappan inte stod ut med livet i Mumindalen.
Det blir någon slags lösning på krisen, så småningom, men den ska jag inte i onödan avslöja – den som är nyfiken får faktiskt ta och läsa boken, för det är den värd! Däremot finns det en scen som är för vacker för att hållas hemlig: när mamman börjar måla Mumindalen på en av fyrens väggar, i ren hemlängtan. Och rätt som det är har hon flyttat in i målningen, in i sin dröm om det hon hade. Hon har försvunnit ur den fysiska världen, blivit en bild. Och precis det, att få försvinna in i en tavla, tror jag att de flesta någon gång har önskat sig. Tänk dig ett riktigt vackert landskap, som kanske påminner dig om någonting du har förlorat – tänk dig att du kan kliva in i det landskapet, för att den värld du just nu befinner dig i är för plågsamt. Lockande, eller hur?
Innan vi lämnar Muminfamiljen på deras blåsiga ö och undrar om de någonsin kommer tillbaka till alla väntande varelser i Mumindalen krävs det några ord om Mumintrollet. Och Mårran. För Mårran, som plågat Mumindalen genom att söka till varje ljuskälla men samtidigt frysa ner allting omkring henne, kommer även ut till ön. Och plötsligt börjar Mumintrollet dras till henne, söka hennes sällskap, vilja lysa åt henne med lampan så att allt fotogen tar slut. Så, en dag, dansar Mårran.
Och finare än så kan det faktiskt inte bli. Här har vi allt det vackra i Mumindalen, samlat i ett enda ögonblick. Men som jag också har försökt visa i den här texten, så rymmer Mumindalen mycket mer än idyll: även där tar sig livsledan och könsrollernas fängelse in. I Tove Janssons kommentar till manlighetens kris är Muminpappan både lätt att förstå och alldeles odräglig. Mamman är förresten inte heller så perfekt.
Och Lilla My är alltid Lilla My.
Anmäl textfel