Recension
av Det osynliga barnet, Tove Jansson
När Mumin är som bäst

"Det osynliga barnet" har känts angelägen att läsa länge, särskilt sedan den kom i behändig pocket från En bok för alla. Till sist blev den äntligen slukad – en förgylld lässtund fylld av den där värmen i magtrakten som bara Mumin kan ge upphov till.
Tove Janssons vuxenböcker är väldigt bra, i och för sig, men Mumin är ändå Mumin och i "Det osynliga barnet" finns flera berättelser om olika karaktärer ur Mumin-världen, alla skrivna på samma Janssonska sätt, kargt och finurligt och fullt av språklig energi.
"Det osynliga barnet" är en glädjande bok som jag omöjligt skulle kunna ogilla och som jag är mycket nöjd åt att ha läst och säkerligen kommer att läsa flera gånger mer under livets gång. Allt annat vore ett stort slöseri – de här myllrande, magiska, färgglada sagorna är jag innerligt tacksam över att de finns tillhands, närhelst jag behöver en injektion av liv och tröst.
Mottagen: 20 augusti 2012
Anmäl textfel